Enarmad

I söndags besökte jag akuten för första gången i mitt drygt 24-åriga liv. En vurpa när vi spelade hockey resulterade i en bruten handled. Detta innebär 4 veckor med gipsskena, krångel med tröjor med för tight mudd/ärm, allmänt trixande för att det är ovant att bara ha en hand... Turligt nog är det vänstern som är obrukbar och jag har inte särskilt ont - än... det har ju bara gått 2 dagar...

Om helvetesveckan som var så kan jag bara konstatera att jag med nöd och näppe överlevde och nu har jag återigen tagit nya tag. Jag lär känna 30 nya 7-åringar, ett par kollegor och en helt ny miljö... Det känns i alla fall jättebra att vara tillbaka i skolan och jag känner mig inte helt lost. Allt hade dock varit lättare utan en gipsad arm...

Tunga lyft

Paragraftecknen hoppar framför mina ögon.
Försöker förstå vad som står bakom dem i lagtexten.
Avtalsrätten hängde jag med på rätt bra.
Dagens föreläsning var ganska simpel.
Blir bara så förbannad på upplägget och att behöva känna stress i onödan.
Ska hålla väggen på armlängds avstånd eller mer till på tisdag.
Det kommer gå bra för jag är bra på att knuffas.
Jag vill det här, därför kommer det gå bra.
Känn ingen oro - det är under kontroll.

Jag är mest rädd att ryggen ska ta stryk när lagbok och dator ska släpas fram och tillbaka till campus.
Det var härligt att du ringde idag - vi hörs i helgen mellan dina penseldrag och mitt rapportskrivande!

På ruta ett igen

Känslan av att ha blivit ett nytt "studentjag" var kortvarig. Idag är jag tillbaka där jag var för 1,5 år sedan. Worddokumentet lyser vitt och markören blinkar hånfullt mot mig. Jag vet inte vad jag ska skylla på för jag är motiverad att plugga och till och med skriva, men det tar emot. Det kan ju ha något att göra med att det är ytterligare en "skriv 2-3 sidor om ingenting-uppgift" som ska göras.

Var och besökte fritidshemmet på andra sidan älven idag. Det var trevligt. Kommer nog att trivas där. På vägen hem spontanköpte jag en klocka och så kirrade jag busskort; bra fixat av mig. Nu ska jag bara skriva något vettigt om formellt och informellt lärande innan laddningen för morgondagens kursstart börjar.

Tillbaka efter 1,5 år

Det närmaste undervisning jag kommit det senaste 1,5 året är kurser och konferenser, både som deltagare och arrangör. Idag har jag återgått till att bli student, vilket kändes jättekonstigt, men samtidigt fantastiskt. Det mesta känns som vanligt; jag pratar hejdlöst, säger ifrån och tycker saker, men en sak är lite annorlunda... Ikväll har jag läst klart litteraturen som ska vara läst till på fredag och uppgiften som hör till ska skrivas imorn. Det är inte likt mig.

Innan jag börjar skriva ska jag dock åka och hälsa på på skolan och fritidshemmet där jag ska tillbringa de kommande 8 veckorna. Jag hoppas att jag minns hur barn ser ut... Jag har fått förklarat för mig, sist jag frågade en kompis, att de ser ut som oss vuxna fast mindre. Det känns tryggt att veta.

Samtidigt som jag satt och pluggade lyssnade jag på Umeå studentradio. Jag lyckades givetvis missa halva Dåliga gatan, på grund av att jag var vuxen nog att konstatera att kl. var 18 och "då är det ju aktuellt" - suck. Den halva jag hörde var bra som tur var. Sen fick radion stå på i bakgrunden. Programmen som följde var av blandad kvalitet med hyfsad musik, men mindre bra mellansnackinsatser.

Grattis J!

Idag är fötterna ömma efter gårdagens dans. Efter trevlig middag på invito för att fira Js examen ryckte det i dansnerven och stegen styrdes mot Dåliga gatan på Norrlandsoperan i snöslasket. Var där i ungefär 1,5 timme och större delen av tiden spenderades på dansgolvet - fantastiskt.

Imorn börjar en av kurserna jag ska läsa i vår och på onsdag börjar den andra - en hektiskt vecka alltså. Därför borde jag plugga lite idag; lite för att ha mindre att göra i veckan, men mest för att se om jag minns hur man gör. Jag minns i alla fall hur man fördriver tid utan problem...

Klubben för inbördes beundran

Delar av Sveriges så kallade artistelit har återigen samlats på ett och samma ställe. De känner sig ganska viktiga och kan inte skratta åt ordvitsar och andra dåliga skämt för då kan de ju verka löjliga. Alla måste vara så tuffa som bara de kan vara, utom Säkert! såklart hon är ärlig och rak - som vanligt.
Jag pratar om P3-guld.
Halva TV-sändningen har gått.
Halva jag tycker det är alldeles fantastiskt; musiken är fantastisk, rätt artister har hittills belönats och liveinslagen är super.
Min andra halva tycker det är avskyvärt; det är taffligt producerat, ljudet är kasst och ibland måste jag stänga av ljudet för att prisutdelare och programledare är så pinsamt dåliga.

Jag håller tummarna för att Säkert! plockar hem Guldmicken.

Betyg, Birro o Buss

Apropå inläggen igår om betygsforskning. Här hörs en betygsforskares röst i P1 morgon. Att Majoren inte kan förstå att han är helt fel ute är obegripligt.

Reaktionerna på Marcus Birros artikel i aftonbladet i förrgår var många. Hans egen reflektion över detta är välskriven, läs här.

I övrigt kan jag konstatera att magen och jag inte särskilt goda vänner just nu. Anledningen: inre stress, nervositet, spänd förväntan, längtan bort, grubblerier och säkerligen mycket mer. Fick idag min VFU-placering. Jag hade uttryckligen bett om att få vara nära, men hamnade på andra sidan älven, suck. Det kommer nog bli bra när jag väl börjar. Ny musik och jag kan bli vänner på bussen dit och hem.

Marcus Birro

Jag har hittat Marcus Birros blogg på det där stora nätet. Jag gillar hans sätt att skriva. Igår orkade jag dock inte läsa hans artikel på aftonbladet.se. Läste den nu istället och sedan även några mindre intelligenta blogginlägg från diverse borgare. Birros krönika om sjukskrivningar och hetsjakten på fuskarna var mycket bra. Jag håller med honom till 100%. Läs den du också. Här finns den.

Att slå in öppna dörrar

Med risk för att verka tjatig så har Majoren än en gång fatalt misslyckats med att ta till sig forskning, läsa grundskoleförordningen och ha någon form av allmän koll på hur dagens skola ser ut.

Tidigare betyg och fler betygssteg är bra oavsett vad all forskning i ämnet säger.
Det är förbjudet enligt svensk skollag att skriva ner den information som föräldrarna får muntligt vid ett utvecklingssamtal.
Ovan skrivna är utdrag ur Majorens förvanskade bild av betygsforskning och vad han tror att lagen säger om nedskrivna meddelanden till föräldrar om deras barns kunskapsutveckling.

Gällande betygsfrågan så förstår jag inte hur det kan vara så svårt att förstå de tämligen enkla budskap som forskningen i ämnet förmedlar: Det finns inga belägg för att tidigare betyg eller fler betygssteg bidrar till elevers kunskapsutveckling.

Sedan 2005 ska samtliga elever ha en Individuell utvecklingsplan (IUP). I en IUP skriver läraren, i samråd med elev och föräldrar ner vilka insatser som bör göras för att eleven ska nå målen. Uppföljning och revidering av IUP:n sker vid utvecklingssamtalen som hålls terminsvis. Detta står uttryckligen i Grundskoleförodningen 7 Kap, 2 §. Att det är förbjudet att skriva ner informationen som ges vid utvecklingssamtalen är således inte sant. Den förändring Majoren vill genomföra är att den skriftliga informationen inte måste begäras från läraren utan att det måste göras oavsett vad.

Att regeringen vill genomföra detta är ingen överraskning. Det är heller ingen överraskning att det är bråttom som tusan att få det genomfört. Majoren menar att förordningen ska börja gälla 080701 och att det då ska användas redan höstterminen 08. Det som är skrämmande är att det inte finns några förslag om hur dessa dokument ska behandlas. Ska de som övriga betygsdokument vara offentlig handling eller behandlas i särskild ordning. Vidare har de inte kommit fram till om det ska gälla samma saker för friskolorna som för de kommunala skolorna. Något som bidrar till känslan av oro i magen är att lärare om de vill får skriva om elevens sociala utveckling i dessa dokument. Hurra, där fick vi ordningsbetyg från år 1 redan hösten 08! Nu är flumskolans tid förbi och Jans skola tar över.

Min glädje över att återuppta mina studier fick sig en liten törn nu, men en lärarexamen kan vara bra till mycket har jag hört.

Skräckfilm IV

Med jämna mellanrum kommer de... Skräckfilmerna från regeringskansliet alltså. Idag är det Majorens tur att stå framför kameran och presentera regeringens remissförslag om skriftiga omdömen. Jag har en stark känsla av att jag kommer få ont i magen av det.

Klockan 12.30 smäller det i alla fall och här kan du följa spektaklet. Att ha någon att hålla hårt i handen är aldrig fel.

Måndag v.3

Doften av nybakat bröd har fyllt lägenheten. Min måndag har varit lite både och. Jobbet har ju varit roligare och längtan bort är stor. Tur då att det finns studier att se fram emot och en vän i London man kan sms:a "Ring" till när som helst.

Det har dock varit en rätt soft kväll med matlagning till Dåliga gatan och sen brödbak samtidigt som idrottsgalan och E.R. Största ögonblicket under galan var definitivt ovationerna som Kajsa Bergqvist fick trots att hon "bara" medverkade som prisutdelare. Jag är så oerhört blödig när det gäller sånt, tårarna bara rinner.

På rinken

Ömma fotknölar och stortår, ett blåmärke på knät, men märkligt nog ingen direkt träningsvärk. Orsaken till detta är skridskoåkning och hockeyspel. Jag klagar dock inte alls för det är så roligt att både spela och åka. Att jag gör det hellre än bra bör egentligen inte tilläggas. Hoppas nu att vädret håller i sig så att isen håller sig.

Uppdatering - igen

Vissa saker går fort att stryka från saker jag inte har listan. Nu har jag fått låna hockeyklubba av E och en styck hjälm är på väg norrut med bussgods... Tänk om motivationen, t.ex., skulle kunna infinna sig lika snabbt.

Uppdatering

Några av de första inläggen på min blogg handlade om saker som jag har och inte har och nu har det blivit dags för en liten uppdatering.

Numera har jag följande...

...ett jobb som ska avslutas till förmån för studier.

...en helt egen lägenhet.

...en sprillans ny dator.

...18 festivalarmband i ett gammalt pennfodral.

...en matberedare.

...Erlend Loes barnböcker.

...en egen palestinasjal.

...handledsskydd för mina klena handleder i gymmet.

...en fantastisk tavla av L. Norell.

Saker som jag fortfarande inte har...

...lärarexamen.

...pojkvän.

...ett riktigt bra uppslagsverk.

...bil.

...bra löparskor.

Saker som har tillkommit på saknaslistan...

...hockeyklubba och hjälm.

...riktiga vinterskor.

...motivation för att ta poängen på mattekursen.

Äntligen!

Så är den äntligen här! Nu blir det inget mer släpande av dator fram och tillbaka till jobbet. 

För att ta det hela från början. Vid 7.30 imorse fick jag ett SMS med information om att mitt paket skulle levereras hem till mig mellan 9 och 15 eller kunna hämtas ut på bussgods efter kl.16. Eftersom jag jobbar så ställde jag in mig på att hämta datorn på stan när jag slutat. Strax före 13.30 ringer killen från budfirman och frågar om jag är hemma. Jag svarar att jag är på jobbet, varpå han frågar var det är. Kårhuset universum, svarar jag och han erbjuder sig då att köra dit och lämna paketet, vilken pärla till budkille eller man... Strax efter halv 2 står jag utanför E-puben och får paketet! Woho!

Efter en lång dag på jobbet, mest för att jag bara ville hem, har jag nu fått packa upp min vita, glänsande MacBook och jag är sååå lycklig. 

Sofia Karlsson

En av de bästa konserterna jag såg 2007 var Sofia Karlsson. Hon spelade en tidig kväll i början av augusti på en regnig festplats vid Nämforsen. Då hade jag precis upptäckt henne, men hon trollband direkt. Nu, ett halvår senare, har hennes skivor ständigt funnits med mig på min mp3-spelare vart jag än gått. För bara någon minut sedan tog ett jättefint porträtt med inslag från en konsert slut på svt. Känslan från i somras kom tillbaka och hon får gärna dyka upp i Umeå snart.

En tv-helg

Jag vet inte vad det är för fel på min kropp ibland. Sen jag kom upp till Umeå har jag varit konstant trött och halvrisig. Därför fick det bli en kväll i soffan både igår och idag. Igår var S här och hängde. Vi kollade på På spåret och kände oss ibland som 50. Det var roligt. Det var extra roligt för Filip och Fredrik var med och tävlade. Jag har nog aldrig skrattat så mycket under ett På spåret-program. Jag längtar till nästa gång de är med.
Idag har det varit mest sport på TV. Längdskidor, skidskytte, storslalom och så JVM-final i hockey. Shit va spännande hockeyn var. Att man kan bli så engagerad i en juniormatch. De föll orättvist på några skitmål. Idrotten är hård ibland. Sedan har jag även sett Sagan om de två tornen och citerar den lite nu och då eftersom jag sett den så många gånger. Det är ändå en rätt bra film och jag blir alltid lika sugen på att läsa böckerna igen, men det är ju Strindberg jag borde ta tag i.
Imorn är det ytterligare en dag fylld av vintersport på TV - härligt. Eventuellt ska jag försöka få något vettigt gjort och träffa kollegorna, men det ger sig.

Att bli vänner

Hur man finner nya vänner är fascinerande. Hur det gick till minns man sällan helt.

För 4,5 år sedan var vi båda nya i Umeå och du hade rummet under mitt på det härliga akutboendet i stan. Jag minns inte riktigt hur länge vi bott där, hur vi kom in på det, men jag skulle i alla fall se en dokumentär om Norrmalmstorgsdramat en kväll och du hakade på. Tv:n i allrummet var väl ockuperad av psykfallet, så popcornskålen fick hänga med upp på mitt rum och vi såg dokumentären på min 14 tums-TV. Sen dess har vi varit ett stöd för varandra i med- och motgångar. Att du inte ska bo i Umeå mer känns konstigt. Jag önskar dig all lycka på jobbet och 22 mil är ju inte såå långt. Utelivet i Storuman är nog inte det allra bästa så ni får komma hit och dansa lite ibland. Givetvis kommer jag och hälsar på också. Lugnet i inlandet kan nog vara behövligt för mig ibland.

Nedräkning

På tisdag är det den 8/1. Då kommer min dator enligt orderbevakningen. Det är både snart och långt kvar till dess. Att ha något att se fram emot känns bra. Jag ser även fram emot den 21/1 när plugget drar igång. Kommer dock få bråka en del med CSN innan dess är jag rädd, suck. Förhoppningsvis hinner det lösa sig i alla fall. Det är ju faktiskt 2,5 vecka kvar till dess.

Tillbaka till vardagen

Ett tunt lager snö och ett par minusgrader mötte mig när jag klev av planet i Umeå igår kväll och valet av skor var inte så lyckat. Converse i snö och kyla är inte så praktiskt. Väl hemma i lägenheten hade mina två julstjärnor sett bättre dagar, men i övrigt var allt sig likt. Det var skönt att komma hem igen.

Innan jag åkte söderut hann jag med att beställa ny dator så om en vecka är jag förhoppningsvis inte datorlös längre. En vit MacBook är beställd och ska vara på väg mot Umeå inom kort - woho!

Idag har jag jobbat, eller i alla fall varit på jobbet. Imorn ska jag sätta fart på riktigt. Förhoppningsvis har jag lyckats justera tillbaka dygnet lite till då. Det är obegripligt hur det kan vara så lätt att vända på dygnet så man lägger sig sent och sover länge, men att det omvända är nästan omöjligt.

Så var det 2008

Så var det 2008. Det känns än så länge väldigt likt 2007, men det har ju inte gått mer än 13 timmar än så jag får väl vänta och se.

2007 avslutades i en gammal skola ett par mil utanför Karlstad. Där bor familjen med 4 barn med annorlunda namn. Så annorlunda att lokaltidningen gjorde ett reportage om det. Jag tog det lugnt och körde bil. Det gjorde ingenting. Kvällen blev mycket trevlig ändå och det var härligt att ha barn springandes runt benen. När vi sköt raketer stod Örn, ca 3,5 år, tryckt mot mig och ögonen utstrålade en skräckblandad förtjusning - mysigt.

Om drygt en timme sitter jag på tåget mot Stockholm och vid 21-tiden är jag tillbaka i Umeå. Det ska bli skönt att komma hem. Ledigheten i Karlstad har dock varit välbehövlig och det har varit skönt att bara få vara. Imorn blir det jobb igen och min helvetes januarimånad börjar. Det blir en rivstart 2008 och jag hoppas att det blir februari snabbt.