Helgen v.29

Var ute igår. Drack vin. Dansade. Träffade kompisar från förr. Pratade. Förvånades. Förundrades. Förtjusades.

Det är fascinerande att möta personer som man inte träffat på länge. Vissa har man av någon outgrundlig anledning stenkoll på trots avsaknaden av kontakt, andra är tomma blad. Vissa faller man in i det gamla snacket med, andra känns mer avlägsna och främmande. Vissa ska helt plötsligt bli föräldrar!

Givetvis står frågan: "Vad gör du nu? Visst bor du i Umeå?" i fokus, men för en gång skull kändes den bra att svara på. "Jag har semester från mitt jobb som handläggare/utredare på Umeå studentkår." "Ja, jag trivs i Umeå..." Lika självklart ställer jag samma fråga tillbaka. Chockeras över att många snart är klara med sina utbildningar. Stressas av att jag inte pluggar. Inser att jag faktiskt också nästan är klar med min utbildning och påminner mig själv om att jag var skitless på att plugga och att jag trivs jättebra med det jag gör. Andas ut och är nöjd över att ha semester.

Tar nattbussen hem och författar ett utkast till blogginlägg i anteckningsfunktionen i mobilen...
"Bellevue = Vacker vy, eller kanske inte. En mycket trevlig kväll med många kända ansikten avslutas med sightseeing runt västra Karlstad. Okej, nattbussen kostade 18 spänn (jmfr Umeå 40 kr!!!), men Bellevue har aldrig varit och kommer aldrig att bli en vacker vy. Den dryga halvtimmen på bussen känns lika evighetslång som vanligt och när jag kliver av bussen njuter jag av att det är ett halvår till nästa gång."

Helgen i övrigt har varit lugn. Fredagen tillbringades i solen på Skutberget och jag premiärbadade i en ca 18-gradig Vänern inför ett halvdussin fotande (inte på mig), välklädda japaner. Lördagen innehöll: systemet, mathandling, eftermiddag med mamma på stan inkl. lunch på Café August och fika på Alsters herrgård och så utgång på kvällen. Idag har jag bara tagit det lugnt. Laddar för de sista dagarna i Karlstad och dagstur till Örebro för besök hos bebis.

Nästa Idalagatan...

"Tjipp och välkommen till Hajk!"

Det slår aldrig fel när jag berättar att jag är från Karlstad; solstan, kaffestan, sommarstan och så hajkstan förstås. Trots att Karlstad har så många sidor är det oftast Hajk som folk förknippar med Karlstad och att alla måste bo granne med eller känna Bengt Alsterlind är ju högst sannolikt.

För mig är relationen till staden jag växte upp i kluven. Jag kan verkligen längta hit och få strosa i stan, ta en löptur på skutberget, sitta hemma på uteplatsen och få känna att jag är hemma. Även om jag verkligen trivs kanonbra i Umeå är vissa delar av stan fortfarande okända och främmande. I Karlstad känner jag till alla stadsdelar, de "farliga" gatorna, de bästa fiken och alla gropar i vägen från villan till stan. Idag tog jag bussen till stan för att träffa min gymnasiekompis Emelie. Det var samma buss som jag åkte dagligen under mina år på gymnasiet med samma röst som med tjocka L och "breda vokaler" informerar om namnet på nästa hållplats. "Nästa Idalagatan". Tryggheten i att vara hemma i Karlstad kan dock snabbt växla till ett enormt behov av att lämna och få vara hemma i lägenheten i Umeå. Efter knappt två veckor i söder börjar norrlandsabstinensen komma krypande och det känns bra att ha bokat biljetterna norrut nu.

Nästa Umeå...

Dagen efter

Vaknade vid 12-tiden på luftmadrassen i vänsterpartiets lokal i centrala Arvika som tjänade som hotell under festivalen. Mådde ganska hyfsat trots fredagens strapatser, men suget efter en pizza var ändå ganska stort. Gick därför på pizzajakt i ett sömnigt Arvika och hittade tillslut det vi sökte. Väl tillbaka i partilokalen med siktet inställt på festivalområdet kom den stora tröttheten och en 20-minuters powernap blev en dryg timme djupsömn på luftmadrassen. Ajdå, på vägen till festivalområdet regnade det dessutom och valet av skor framstod inte som så klokt. Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget och jag hade mina Doc Martinskängor med mig, men de är så tunga att dansa i. Turligt nog spelade både Tingsek och Svenska Akademien under tak så conversen höll sig torra och jag fick dansa på lätta fötter. Slagsmålsklubben var lika dryga som alltid, men det är ju dansvänligt och det funkar rätt bra att dansa i poncho. Kvällen avslutades sedan med fyra elektrokonserter, så lika men ändå så olika. Först ut var excentriska Patric Wolff. Sedan följde festivalens bästa helhet i form av Zeigeist. Fem konstnärer från Göteborg framför sagolik elektro framför bildspel, med rekvisita...lyssna här och bli trollbunden. I väntan på besvikelsen VNV Nation stod vi och åt nattmat (för min del en obligatorisk festivallangos) och på håll såg vi det norska bandet Apoptygma Berzerk. För säkert 10:e gången under festivalen slog det mig att helt okänd musik kan betyda så mycket mer än musik där jag kan 2-3 låtar. Nu ska jag bli mer aktiv på Myspace och lära känna dessa nya musikvänner på riktigt.

På vingliga ben

Festivalens mellandag började med vin och lätt lunch i "Stadsparken" i Arvika. Solen sken och förutsättningarna för en kanonkväll var superbra. På vägen till festivalområdet mötte jag en festivalkollega tillika vän från gymnasiet, jätteroligt. När vi skiljdes åt sa vi: "Vi ses på Lyran om en stund!" Att dansbanan som inrymmer scenen Lyran skulle vara fylld till bristningsgränsen visste vi ju inte då. Innan vi upptäckte det inleddes festivaldag 2 med en mycket bra konsert med Vapnet. Det kändes hårt att lämna konserten innan den var slut för att bege sig till Lyran och Detektivbyråns konsert. Jag har aldrig sett Lyran så full av folk! Väl där höll vi på att få stå utanför dansbanan, men med viss beslutsamhet tog vi oss in och fick under en timme njuta av vara i Värmland och känna sig stolt över att vara värmlänning. Återigen bjöd publiken på mäktig allsång, vilket denna gång var lite mer förvånande då Detektivbyråns musik är helt instrumental. Kvällen fortsatte med korta besök på indiekonserter innan vi landade i gräset på ölområdet med en öl i handen. På perfekt avstånd såg vi Melody Club genomföra en helt ok show. Sista konserten för kvällen blev oväntat I AM X, underbar elektronika. Tanken var sedan att dricka en öl på partybackstage för att efter det gå och se The Tough Alliance. En öl blev tre och det var jätteroligt att träffa gamla festivalkollegor och gymnasiekompisar. Vi dansade till tre och på vingliga ben av trötthet och lite berusning gick vi hem i sommarnatten efter en fantastisk festivaldag.

Idag har det regnat, åskat, haglat, blåst, varit molnigt, varit uppehåll, varit soligt - en typiskt svensk sommardag med andra ord. Därför blev det buss till stan för lunch med en kollega från skolan jag jobbat på. På kvällen provade jag på vingliga ben att åka longboard. Brorsan skrattade gott åt och med mig när vi tog en tur runt villaområdet. Trodde ju att snowboardkänslan skulle vara till lite hjälp, men nänä... Jag blev dock lite biten... Måste bara lära mig åka i nerförsbackar.

Vi ses till jul...

Igår (sön) vinkade jag av Lina vid tåget med frasen "Vi ses till jul". Att ens ta ordet jul i sin mun i mitten av juli känns konstigt och att tänka på att man inte ska få träffa ens bästa vän på 6 månader känns som en hel evighet.
Idag hälsade jag och mamma på hennes moster och morbror. När vi skulle åka därifrån, efter ett som alltid smarrigt fika, återkom frasen "Vi ses till jul".
Det blir kanske avskedsfrasen nummer ett i sommar... märkligt.

En härlig torsdag

"Vi har ju inte setts sen jul!" "Näe, jag vet, men det märks inte. Det är som vi sågs nyss." Detta konstaterades över en öl på partybackstage i väntan på Scissor sisters' konstert på torsdagsnatten. Nära 12 timmar hade gått sedan festivalen slog upp sina portar och jag hade hunnit se ungefär sju konserter varav Timbuktu medverkat på tre av dem. Man skulle kunna tro att hans konsert tillsammans med Damn! på Vintergatan var den bästa, men icke. Vid 20-tiden stod jag utanför Ung vänstertältet och klurade på om jag skulle börja röra mig mot Vintergatan och The arks konsert när jag helt plötsligt kunde urskilja en välbekant skånsk röst ur festivalsorlet. De cirka 30 m till Jamobilen avverkades snabbt och vilka står inte på festivalens minsta scen om inte Timbuktu och Damn! Under en intensiv kvart upplever jag torsdagens bästa konsert och när Mapei och Basutbudet återerövrar scenen, för det var deras speltid, dansar jag en stund till i ren eufori och för att sedan dansa ner till Vintergatan. Väl där får jag höra ett tight The ark, se en sprudlande Ola Salo och uppleva festivalens mäktigaste allsång. Konserten avslutas med att Timbuktu tillsammans med Damn! dansar in på scenen...mycket oväntat. Kvällens höjdpunkt var dock runt 22-tiden när Lina kom till Arvika och att det aldrig märks att vi inte har setts på ett halvår.

Känslan av att vänskapsklockan stått stil medan livet rusat vidare är påtaglig, men det innebär samtidigt att uppdateringen är enkel.

361 dagar kvar...

Mina 9 arvikafestivaler glider ihop till en enda stor Arvikafestival, vilket får konsekvensen att åren, konserterna, funktionerna flyter ihop till en härlig röra. Det var tydligen flera år sedan det fanns allmänna datorer för besökarna på området. Oops! Trots mitt pressarmband och därmed tillgång till Mediabackstage med internetuppkoppling lyckades jag inte göra några dagsvisa rapporter eftersom jag inte hade datorn med mig. Vad är det för en "journalist" tänker ni kanske då, men jag var bara där i egenskap av mig själv som ledig, öldrickande, musiksuktande besökare. Att uppleva festivalen från det perspektivet igen var alldeles, alldeles underbart. Nu är det bara 361 dagar kvar till mitt 10-årsjubileum. Frågan är bara hur jag ska kunna få möjligheten att hänga på partybackstage då också... det tåls verkligen att tänka på. Inledningsvis ska jag bara smälta allt och några godbitar dyker upp här i sinom tid. Fram till dess finns festivalen i bilder här.