På vingliga ben

Festivalens mellandag började med vin och lätt lunch i "Stadsparken" i Arvika. Solen sken och förutsättningarna för en kanonkväll var superbra. På vägen till festivalområdet mötte jag en festivalkollega tillika vän från gymnasiet, jätteroligt. När vi skiljdes åt sa vi: "Vi ses på Lyran om en stund!" Att dansbanan som inrymmer scenen Lyran skulle vara fylld till bristningsgränsen visste vi ju inte då. Innan vi upptäckte det inleddes festivaldag 2 med en mycket bra konsert med Vapnet. Det kändes hårt att lämna konserten innan den var slut för att bege sig till Lyran och Detektivbyråns konsert. Jag har aldrig sett Lyran så full av folk! Väl där höll vi på att få stå utanför dansbanan, men med viss beslutsamhet tog vi oss in och fick under en timme njuta av vara i Värmland och känna sig stolt över att vara värmlänning. Återigen bjöd publiken på mäktig allsång, vilket denna gång var lite mer förvånande då Detektivbyråns musik är helt instrumental. Kvällen fortsatte med korta besök på indiekonserter innan vi landade i gräset på ölområdet med en öl i handen. På perfekt avstånd såg vi Melody Club genomföra en helt ok show. Sista konserten för kvällen blev oväntat I AM X, underbar elektronika. Tanken var sedan att dricka en öl på partybackstage för att efter det gå och se The Tough Alliance. En öl blev tre och det var jätteroligt att träffa gamla festivalkollegor och gymnasiekompisar. Vi dansade till tre och på vingliga ben av trötthet och lite berusning gick vi hem i sommarnatten efter en fantastisk festivaldag.

Idag har det regnat, åskat, haglat, blåst, varit molnigt, varit uppehåll, varit soligt - en typiskt svensk sommardag med andra ord. Därför blev det buss till stan för lunch med en kollega från skolan jag jobbat på. På kvällen provade jag på vingliga ben att åka longboard. Brorsan skrattade gott åt och med mig när vi tog en tur runt villaområdet. Trodde ju att snowboardkänslan skulle vara till lite hjälp, men nänä... Jag blev dock lite biten... Måste bara lära mig åka i nerförsbackar.

Vi ses till jul...

Igår (sön) vinkade jag av Lina vid tåget med frasen "Vi ses till jul". Att ens ta ordet jul i sin mun i mitten av juli känns konstigt och att tänka på att man inte ska få träffa ens bästa vän på 6 månader känns som en hel evighet.
Idag hälsade jag och mamma på hennes moster och morbror. När vi skulle åka därifrån, efter ett som alltid smarrigt fika, återkom frasen "Vi ses till jul".
Det blir kanske avskedsfrasen nummer ett i sommar... märkligt.

En härlig torsdag

"Vi har ju inte setts sen jul!" "Näe, jag vet, men det märks inte. Det är som vi sågs nyss." Detta konstaterades över en öl på partybackstage i väntan på Scissor sisters' konstert på torsdagsnatten. Nära 12 timmar hade gått sedan festivalen slog upp sina portar och jag hade hunnit se ungefär sju konserter varav Timbuktu medverkat på tre av dem. Man skulle kunna tro att hans konsert tillsammans med Damn! på Vintergatan var den bästa, men icke. Vid 20-tiden stod jag utanför Ung vänstertältet och klurade på om jag skulle börja röra mig mot Vintergatan och The arks konsert när jag helt plötsligt kunde urskilja en välbekant skånsk röst ur festivalsorlet. De cirka 30 m till Jamobilen avverkades snabbt och vilka står inte på festivalens minsta scen om inte Timbuktu och Damn! Under en intensiv kvart upplever jag torsdagens bästa konsert och när Mapei och Basutbudet återerövrar scenen, för det var deras speltid, dansar jag en stund till i ren eufori och för att sedan dansa ner till Vintergatan. Väl där får jag höra ett tight The ark, se en sprudlande Ola Salo och uppleva festivalens mäktigaste allsång. Konserten avslutas med att Timbuktu tillsammans med Damn! dansar in på scenen...mycket oväntat. Kvällens höjdpunkt var dock runt 22-tiden när Lina kom till Arvika och att det aldrig märks att vi inte har setts på ett halvår.

Känslan av att vänskapsklockan stått stil medan livet rusat vidare är påtaglig, men det innebär samtidigt att uppdateringen är enkel.

361 dagar kvar...

Mina 9 arvikafestivaler glider ihop till en enda stor Arvikafestival, vilket får konsekvensen att åren, konserterna, funktionerna flyter ihop till en härlig röra. Det var tydligen flera år sedan det fanns allmänna datorer för besökarna på området. Oops! Trots mitt pressarmband och därmed tillgång till Mediabackstage med internetuppkoppling lyckades jag inte göra några dagsvisa rapporter eftersom jag inte hade datorn med mig. Vad är det för en "journalist" tänker ni kanske då, men jag var bara där i egenskap av mig själv som ledig, öldrickande, musiksuktande besökare. Att uppleva festivalen från det perspektivet igen var alldeles, alldeles underbart. Nu är det bara 361 dagar kvar till mitt 10-årsjubileum. Frågan är bara hur jag ska kunna få möjligheten att hänga på partybackstage då också... det tåls verkligen att tänka på. Inledningsvis ska jag bara smälta allt och några godbitar dyker upp här i sinom tid. Fram till dess finns festivalen i bilder här.

Bloggpaus modell mindre

Efter tre dagar i solstan utan sol är det dags att dra vidare västerut. Planen från början var att med tåg färdas de 8 milen till Arvika först imorgon, men när bilplats dyker upp så tackar man inte nej till detta. Särskilt inte när man kanske får köra själv. Detta innebär att ryggsäcken har packats om, tältpinnar har införskaffats och jag är nu redo för Arvikafestivalen 07. En konsekvens av festivalandet är en mindre paus i bloggandet, men det kan även dyka upp något inlägg under helgen.

I väntan på skjutsen ska jag ladda med lite Slagsmålsklubben, Svenska akademien, Marit Bergman, The Tough alliance m.m.

Karlstad...

Det stora lugnet har sänkt sig över mig. Kroppen och hjärnan går på härligt och välbehövligt lågvarv. Har nu anlänt till Karlstad, sovit i min gamla säng och därför också vaknat med härligt stel nacke - allt är som vanligt med andra ord. I övrigt har det inte hänt så mycket i barndomshemmet förutom att körbärsträdet inte längre ser ut som ett körsbärsträd och morfars gamla stenhårda bäddsoffa i TV-rummet har ersatts med nåt vitt som ser mer inbjudande ut.

Planen för vistelsen här är att göra så lite som möjligt, men samtidigt inte vara helt overksam. Därför införskaffade jag snabbt fyra nya pocketböcker på centralen igår. Idag var planen att gå och gymma, men så blir det inte för gymmet har stängt 11-16. Åhhh, vilket påhitt! Varför är det inte som på IKSU - öppet!! Detta innebär att IKSUabstinensen började tidigare än förväntat, men jag ska försöka övervinna den.

Fem par skor...eller fler?

Om ett dygn har jag varit i Karlstad i ca 1,5 timme. Det ska bli skönt att komma "hemhem". För ovanlighetens skull har jag faktiskt längtat dit lite grann de senaste veckorna. Alla tankar som farit genom mitt huvud den senaste tiden, omställningen till nya jobbet, tomheten efter att alla hade åkt och säkerligen någonting mer bidrog till att Umeå inte var så spännande och jag ville bara lämna.

Nu, när hela sängen är belamrad med prylar som ska ner i väskor, är jag dock inte alls lika sugen på att fara söderut. Hjärnan går inte lika mycket på högvarv, semester och upptäckten av nya vänner gör att jag mår mycket bättre. Givet är dock att när jag kliver av tåget vid kvart över tio imornkväll, med ofantligt mycket packning för drygt två veckor, kommer jag ändå känna att det är skönt att komma hem. Skönt att få distans och få gå i upptrampade gamla hjulspår. Efter bara ett par dagar hemma blir ju det minisemester i Arvika. Jag, Lina, festivaltältet, en låda vin och massor av bra musik. Kan det bli bättre?

Jag är nog redo att ta paus från Umeå några dagar ändå. Om bara nån annan kunde packa åt mig! Undrar hur många skor som kommer att rymmas...