Mina tår värker också

Tårarna droppar över tangentbordet och jag vet inte vad som är vad.
Gömmer mig bakom ljudboken, korsordet och fegheten eller vad jag ska kalla känslan.
Letar efter svaren hos mig själv och sluter mig som en mussla istället för att prata.
Fan, jag är dålig på det här...
...förlåt.

Benin

Tillsammans med räkningar, H&M-katalogen och annan post låg ett brev från SOS-barnbyar och väntade på mig när jag kom hem till lägenheten. Brevet innehöll information om den barnby som jag numera är fadder för. Byn heter Dassa-Zoumé och ligger i Benin vid Guineabukten. Benin blev självständigt 1960 efter att ha varit en fransk koloni i närmare 70 år. Landet är ett av Afrikas fattigaste länder och ekonomin bygger till stor del på jordbruk och regional handel. Den politiska instabilitet som varit sedan självständigheten har givetvis påverkat landets utveckling.

I dagsläget finns tre SOS-barnbyar i Benin varav Dassa-Zoumé är den nyaste och öppnade i april 2006. Barnbyn kan ta emot upp till 120 barn. I byn finns även förskola och skola för barn från närliggande byar samt ett SOS Social Center. Centret kan ge medicinsk vård, familjerådgivning och arbetar mycket med informationsspridning om HIV och liknande. En stor del av arbetet är i förebyggande syfte.

Det känns bra att vara en del av det här och att jag uppfyllt löftet till mig själv.

Ett virrvarr av tankar

Är sedan några dagar tillbaka i Umeå igen. Det känns bra. Även om jag för tre veckor sedan var mycket nöjd med att få ta paus från Umeå är jag precis lika nöjd över att få vara tillbaka nu.
Har tillbringat mycket tid med kollegorna sen jag kom hem. Shoppat, festat, slappat och tränat. Får distans och nya perspektiv både på det som hänt, nuet och framtiden.
Veckorna i uppväxtstaden har gett möjlighet till distans och tankar, men samtidigt har distansen inneburit att tankarna inte varit helt klara. Frågetecknen hopar sig och vill inte räta ut sig eller försvinna. Grubblar och grubblar. Vet varken ut eller in. Den semestertrötta hjärnan ber mig varva ner och fortsätta ta det lugnt, vilket är svårt när jag vill veta och ha koll.

Vi ses till jul 2

Nu är det dags för mig att säga Hejdå till solstan och bege mig norrut igen. Halva semestern har gått och nu ska jag njuta av den andra halvan på hemmaplan. Ikväll blir det härligt återseende av C i Stockholm innan det bär av till Umeå imorn.

Vi ses till jul Karlstad!

Helgen v.29

Var ute igår. Drack vin. Dansade. Träffade kompisar från förr. Pratade. Förvånades. Förundrades. Förtjusades.

Det är fascinerande att möta personer som man inte träffat på länge. Vissa har man av någon outgrundlig anledning stenkoll på trots avsaknaden av kontakt, andra är tomma blad. Vissa faller man in i det gamla snacket med, andra känns mer avlägsna och främmande. Vissa ska helt plötsligt bli föräldrar!

Givetvis står frågan: "Vad gör du nu? Visst bor du i Umeå?" i fokus, men för en gång skull kändes den bra att svara på. "Jag har semester från mitt jobb som handläggare/utredare på Umeå studentkår." "Ja, jag trivs i Umeå..." Lika självklart ställer jag samma fråga tillbaka. Chockeras över att många snart är klara med sina utbildningar. Stressas av att jag inte pluggar. Inser att jag faktiskt också nästan är klar med min utbildning och påminner mig själv om att jag var skitless på att plugga och att jag trivs jättebra med det jag gör. Andas ut och är nöjd över att ha semester.

Tar nattbussen hem och författar ett utkast till blogginlägg i anteckningsfunktionen i mobilen...
"Bellevue = Vacker vy, eller kanske inte. En mycket trevlig kväll med många kända ansikten avslutas med sightseeing runt västra Karlstad. Okej, nattbussen kostade 18 spänn (jmfr Umeå 40 kr!!!), men Bellevue har aldrig varit och kommer aldrig att bli en vacker vy. Den dryga halvtimmen på bussen känns lika evighetslång som vanligt och när jag kliver av bussen njuter jag av att det är ett halvår till nästa gång."

Helgen i övrigt har varit lugn. Fredagen tillbringades i solen på Skutberget och jag premiärbadade i en ca 18-gradig Vänern inför ett halvdussin fotande (inte på mig), välklädda japaner. Lördagen innehöll: systemet, mathandling, eftermiddag med mamma på stan inkl. lunch på Café August och fika på Alsters herrgård och så utgång på kvällen. Idag har jag bara tagit det lugnt. Laddar för de sista dagarna i Karlstad och dagstur till Örebro för besök hos bebis.

Nästa Idalagatan...

"Tjipp och välkommen till Hajk!"

Det slår aldrig fel när jag berättar att jag är från Karlstad; solstan, kaffestan, sommarstan och så hajkstan förstås. Trots att Karlstad har så många sidor är det oftast Hajk som folk förknippar med Karlstad och att alla måste bo granne med eller känna Bengt Alsterlind är ju högst sannolikt.

För mig är relationen till staden jag växte upp i kluven. Jag kan verkligen längta hit och få strosa i stan, ta en löptur på skutberget, sitta hemma på uteplatsen och få känna att jag är hemma. Även om jag verkligen trivs kanonbra i Umeå är vissa delar av stan fortfarande okända och främmande. I Karlstad känner jag till alla stadsdelar, de "farliga" gatorna, de bästa fiken och alla gropar i vägen från villan till stan. Idag tog jag bussen till stan för att träffa min gymnasiekompis Emelie. Det var samma buss som jag åkte dagligen under mina år på gymnasiet med samma röst som med tjocka L och "breda vokaler" informerar om namnet på nästa hållplats. "Nästa Idalagatan". Tryggheten i att vara hemma i Karlstad kan dock snabbt växla till ett enormt behov av att lämna och få vara hemma i lägenheten i Umeå. Efter knappt två veckor i söder börjar norrlandsabstinensen komma krypande och det känns bra att ha bokat biljetterna norrut nu.

Nästa Umeå...

Dagen efter

Vaknade vid 12-tiden på luftmadrassen i vänsterpartiets lokal i centrala Arvika som tjänade som hotell under festivalen. Mådde ganska hyfsat trots fredagens strapatser, men suget efter en pizza var ändå ganska stort. Gick därför på pizzajakt i ett sömnigt Arvika och hittade tillslut det vi sökte. Väl tillbaka i partilokalen med siktet inställt på festivalområdet kom den stora tröttheten och en 20-minuters powernap blev en dryg timme djupsömn på luftmadrassen. Ajdå, på vägen till festivalområdet regnade det dessutom och valet av skor framstod inte som så klokt. Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget och jag hade mina Doc Martinskängor med mig, men de är så tunga att dansa i. Turligt nog spelade både Tingsek och Svenska Akademien under tak så conversen höll sig torra och jag fick dansa på lätta fötter. Slagsmålsklubben var lika dryga som alltid, men det är ju dansvänligt och det funkar rätt bra att dansa i poncho. Kvällen avslutades sedan med fyra elektrokonserter, så lika men ändå så olika. Först ut var excentriska Patric Wolff. Sedan följde festivalens bästa helhet i form av Zeigeist. Fem konstnärer från Göteborg framför sagolik elektro framför bildspel, med rekvisita...lyssna här och bli trollbunden. I väntan på besvikelsen VNV Nation stod vi och åt nattmat (för min del en obligatorisk festivallangos) och på håll såg vi det norska bandet Apoptygma Berzerk. För säkert 10:e gången under festivalen slog det mig att helt okänd musik kan betyda så mycket mer än musik där jag kan 2-3 låtar. Nu ska jag bli mer aktiv på Myspace och lära känna dessa nya musikvänner på riktigt.