Förkylt...

Jag har en vandrare i kroppen... Från halsen till näsan - till rösten - tillbaka till näsan - vidare till halsen - lite hosta - osv. Nu har den dock verkat ta en längre paus i näsan. För att få stopp på vandraren har jag parkerat i soffan med fullt fokus på OS. Det har ju dock gått sisådär sen de där två gulden och igår satt man ju med hjärtat i halsgropen innan Anja rörde på sig för att senare resa sig och för egen maskin ta sig från pisten. Nu följer jag henne spänt i superkombinationen och det kan ju bära till medalj... Galet! Sen blir det nog sängen för det tar på krafterna att gå upp 5.30 och bl.a. åka skridskor på jobbet.

OS!

Veckan har börjat med fler sjuka kollegor, suck! Det är tungt att aldrig vara fullt lag... Ikväll har min hals börjat bråka lite, men jag tänker inte gå med på nån sjukdom för det har jag inte tid, ork eller lust med. Det är bra då att man kan distrahera sig lite med såna där OS-guld... Idag var det Ferrys tur i jaktstarten! Imorn ska jag träffa min tremänning mellan sprintkvalet och sprintfinalen... Det är tätt mellan hoppen och loppen nu.

Lägesrapport...

Det har varit stiltje på bloggen ett tag nu... Anledningen till det är lite oklar även för mig själv så jag låter det bara bero, men en orsak är nog att det överlag är lite mycket nu.

Större delen av förra veckan tillbringades i Värmland. Först var jag på konferens i Sunne och därefter hade jag några sköna, lediga dagar i Karlstad. Det gick rätt bra att njuta av pausen från vardagen, men med tanke på situationen på jobbet så hade jag lite dåligt samvete för att jag var borta så mycket. De senaste veckorna har nämligen präglats av frånvarande personal, främst, pga. sjukdom, vilket inneburit att barnen varit extra röriga. Den här veckan kom det tillbaka folk lite pö om pö och jag hoppas innerligt att vi är fulltaliga imorn, samt att jag håller mig frisk själv. Det är nämligen nåt som går runt kroppen, suck.

Vid sidan om allt jobbande så tillbringar jag många helgtimmar i olika volleybollhallar runt om i stan. Det är roligt, men tar ibland lite väl mycket tid. Idag var jag t.ex. borta i knappt 6 timmar för en match på Lidingö. Nästa helg blir det bara en match och då ska jag döma en gammal kursare och lite annat känt norrlandsfolk för då kommer Norsjö på besök, vilket ska bli kul.

Nu blir det OS-skidskytte, kvällsmacka, lite planering och allmänt slappande/laddande inför veckan.

Tårar

I onsdags föll tårarna när jag läste om den dumma, dumma tumören som all behandling till trots ändå lyckats få fäste och växa. Då kunde jag liksom inte riktigt ta in att cancern kommer att vinna över fina Gustav. Igår läste jag om hur Hugo skulle få höra om sin bästa storebror i sagorna och verkligheten kom allt närmare. Idag ramlade verkligheten ner i knät och tårarna rann igen när Anna skriver om hur tumören praktiskt taget redan har vunnit. Det tåls att upprepas att det är så jäkla orättvist och att allt det egna, både glädjeämnen och svårigheter, är så futtigt i jämförelse. Nu är tankarna hos fina familjen mest hela tiden.

Om man vill göra något för Gustav så kan man bidra med en slant till hans insamling för en mer barnvänlig transplantationsavdelning på karolinska i Huddinge. Det gör man här.

Varför??

Kom hem för två timmar sedan och var på väg att klappa mig själv på axeln efter en lång dag på jobbet med kvällsmöte och därefter en tur till gymmet. Jag blev dock hindrad mitt i rörelsen när jag läste min kompis Annas blogg om hennes son Gustav. Mina problem och bedrifter känns med ens såå futtiga. Livet är bara så orättvist ibland.

Jobbjobbjobb

Jobb, jobb, jobb och så lite mera jobb... 20.15, 19.00, 17.00 o 19.45... Det har varit långa dagar i veckan. Inför EVK-möte, utvecklingssamtalsplanering, fritidsplanering och föräldramöte. Väl hemma har jag således däckat i soffan, kollat på TV och virkat. Som tur är har Svt haft två bra premiärer den senaste tiden. Förra veckan började Anders och Måns nya serie och igår skrattade jag gott åt matprogrammet Landet Brunsås.

Tillbaka i verkligheten

Det är liksom som en längre baksmälla, eller så är det bara det att uttrycket "verkligheten hinner ikapp en" har fått ett reellt avtryck i mitt liv. Efter julhelgen åkte jag tillbaka till Stockholm och hade tre helt sjuuukt sega dagar på jobbet. Nog för att det är skönt med korta dagar och få barn, men det finns gränser. Lovfritids för mig är att det är lite extra kul att gå till jobbet, men så var det faktiskt inte nu. Jag ogillar mig själv när jag säger att jag i princip satt av tiden på jobbet, men så var det. Om det var för att jag inte hade mer energi, för att det var för få barn där, för att det var oinspirerade kollegor som jobbade eller någon helt annan orsak låter jag vara osagt, men det var mentalt uttröttande på nåt vis att bara vara där. Av lika flera och blandade skäl tog jag en extra semesterdag och åkte hem till Karlstad ett par dagar tidigare för att, utöver att försvara den hedervärda titeln i trettonhelgscupen, uppleva att det blev nytt decennium, samt vila. (I sinom tid kommer nog en resumé från de senaste 10 åren... för det har onekligen hänt en del.) Väl tillbaka i Stockholm har tiden till största del ägnats åt jobb och volleybolldömning. Nu har barnen varit på plats i en vecka och det är mest roligt att vara igång igen. Jag känner dock att jag inte är inne i "andra andningen" än för tröttheten sköljer över mig lite då och då trots att jag ju sover typ lika mycket som vanligt. Därför ska jag ta sovmorgon imorn och förhoppningsvis känna att jag vaknar utvilad och att "baksmällan" släpper. Ett långsiktigt och viktigt mål är att jag hittar ett lagom tempo så jag orkar hela terminen för innerst inne vet jag att jag inte kan köra i samma hjulspår som under hösten för då säger det med största sannolikhet pang alt. brak för eller senare och det är det ingen som tackar en för...