Tillbaka i verkligheten

Det är liksom som en längre baksmälla, eller så är det bara det att uttrycket "verkligheten hinner ikapp en" har fått ett reellt avtryck i mitt liv. Efter julhelgen åkte jag tillbaka till Stockholm och hade tre helt sjuuukt sega dagar på jobbet. Nog för att det är skönt med korta dagar och få barn, men det finns gränser. Lovfritids för mig är att det är lite extra kul att gå till jobbet, men så var det faktiskt inte nu. Jag ogillar mig själv när jag säger att jag i princip satt av tiden på jobbet, men så var det. Om det var för att jag inte hade mer energi, för att det var för få barn där, för att det var oinspirerade kollegor som jobbade eller någon helt annan orsak låter jag vara osagt, men det var mentalt uttröttande på nåt vis att bara vara där. Av lika flera och blandade skäl tog jag en extra semesterdag och åkte hem till Karlstad ett par dagar tidigare för att, utöver att försvara den hedervärda titeln i trettonhelgscupen, uppleva att det blev nytt decennium, samt vila. (I sinom tid kommer nog en resumé från de senaste 10 åren... för det har onekligen hänt en del.) Väl tillbaka i Stockholm har tiden till största del ägnats åt jobb och volleybolldömning. Nu har barnen varit på plats i en vecka och det är mest roligt att vara igång igen. Jag känner dock att jag inte är inne i "andra andningen" än för tröttheten sköljer över mig lite då och då trots att jag ju sover typ lika mycket som vanligt. Därför ska jag ta sovmorgon imorn och förhoppningsvis känna att jag vaknar utvilad och att "baksmällan" släpper. Ett långsiktigt och viktigt mål är att jag hittar ett lagom tempo så jag orkar hela terminen för innerst inne vet jag att jag inte kan köra i samma hjulspår som under hösten för då säger det med största sannolikhet pang alt. brak för eller senare och det är det ingen som tackar en för...