Tårar

I onsdags föll tårarna när jag läste om den dumma, dumma tumören som all behandling till trots ändå lyckats få fäste och växa. Då kunde jag liksom inte riktigt ta in att cancern kommer att vinna över fina Gustav. Igår läste jag om hur Hugo skulle få höra om sin bästa storebror i sagorna och verkligheten kom allt närmare. Idag ramlade verkligheten ner i knät och tårarna rann igen när Anna skriver om hur tumören praktiskt taget redan har vunnit. Det tåls att upprepas att det är så jäkla orättvist och att allt det egna, både glädjeämnen och svårigheter, är så futtigt i jämförelse. Nu är tankarna hos fina familjen mest hela tiden.

Om man vill göra något för Gustav så kan man bidra med en slant till hans insamling för en mer barnvänlig transplantationsavdelning på karolinska i Huddinge. Det gör man här.

Varför??

Kom hem för två timmar sedan och var på väg att klappa mig själv på axeln efter en lång dag på jobbet med kvällsmöte och därefter en tur till gymmet. Jag blev dock hindrad mitt i rörelsen när jag läste min kompis Annas blogg om hennes son Gustav. Mina problem och bedrifter känns med ens såå futtiga. Livet är bara så orättvist ibland.

Jobbjobbjobb

Jobb, jobb, jobb och så lite mera jobb... 20.15, 19.00, 17.00 o 19.45... Det har varit långa dagar i veckan. Inför EVK-möte, utvecklingssamtalsplanering, fritidsplanering och föräldramöte. Väl hemma har jag således däckat i soffan, kollat på TV och virkat. Som tur är har Svt haft två bra premiärer den senaste tiden. Förra veckan började Anders och Måns nya serie och igår skrattade jag gott åt matprogrammet Landet Brunsås.

Tillbaka i verkligheten

Det är liksom som en längre baksmälla, eller så är det bara det att uttrycket "verkligheten hinner ikapp en" har fått ett reellt avtryck i mitt liv. Efter julhelgen åkte jag tillbaka till Stockholm och hade tre helt sjuuukt sega dagar på jobbet. Nog för att det är skönt med korta dagar och få barn, men det finns gränser. Lovfritids för mig är att det är lite extra kul att gå till jobbet, men så var det faktiskt inte nu. Jag ogillar mig själv när jag säger att jag i princip satt av tiden på jobbet, men så var det. Om det var för att jag inte hade mer energi, för att det var för få barn där, för att det var oinspirerade kollegor som jobbade eller någon helt annan orsak låter jag vara osagt, men det var mentalt uttröttande på nåt vis att bara vara där. Av lika flera och blandade skäl tog jag en extra semesterdag och åkte hem till Karlstad ett par dagar tidigare för att, utöver att försvara den hedervärda titeln i trettonhelgscupen, uppleva att det blev nytt decennium, samt vila. (I sinom tid kommer nog en resumé från de senaste 10 åren... för det har onekligen hänt en del.) Väl tillbaka i Stockholm har tiden till största del ägnats åt jobb och volleybolldömning. Nu har barnen varit på plats i en vecka och det är mest roligt att vara igång igen. Jag känner dock att jag inte är inne i "andra andningen" än för tröttheten sköljer över mig lite då och då trots att jag ju sover typ lika mycket som vanligt. Därför ska jag ta sovmorgon imorn och förhoppningsvis känna att jag vaknar utvilad och att "baksmällan" släpper. Ett långsiktigt och viktigt mål är att jag hittar ett lagom tempo så jag orkar hela terminen för innerst inne vet jag att jag inte kan köra i samma hjulspår som under hösten för då säger det med största sannolikhet pang alt. brak för eller senare och det är det ingen som tackar en för...